Alpint i Stockholm Del 1 speglade mina alpina erfarenheter från slutet av 60-talet till 00-talet. Där fick pappa och sönerna Sällström i MASK successivt större och större roller. I del 2 har de definitivt huvudrollerna och William Hansson har en biroll. Men jag börjar med ytterligare en Stenmark-episod…
”Spöade du Hermann Maier?”
Året var 2003 och det var i början av november. 11 månader tidigare – över nyårshelgen – var familjerna Sällström och Fischerström på ett privat träningsläger i Tärnaby. Thomas Ringbrant lät oss lägga banor i Ingemarbacken lite som vi ville.
Ingemar själv var där men hängde bara i ”sin” backe någon timme vissa eftermiddagar. Vi var ju gamla lumparkompisar men hade inte träffats på många år. En eftermiddag hamnade Per Sällström och jag strax efter Ingemar i liften. Jag sa till Per att vi måste försöka få en pratstund med Ingemar när vi klev av.
Jag visste ju inte om han skulle känna igen mig efter alla år så jag var snabb att presentera mig. Ingemar fann sig dock snabbt och berättade att han hade en ganska ny erfarenhet med koppling till mitt efternamn. Han hade fått medalj av kungen och min pappas kusin som förstås också heter Fischerström var kungens adjutant, vilket ju var ett litet sammanträffande i sig.
Martin Sällström då 9 år, var också med. Han har ju förstås ett annat perspektiv och relation till planetens största alpinåkare. Det Martin undrade och frågade Ingemar var: Spöade du Hermann Maier?
En kväll i tunnelbanan
Hursomhelst hade vi en trevlig pratstund och Ingemar hade noterat Martins framfart mellan käpparna.
Tillbaka till november. Det här var en onsdagskväll och jag hade jobbat hela dagen. På kvällen skulle vi åka buss från Ekerö för träningsläger med MASK i Tärnaby.
Jag tar tunnelbanan hem efter jobbet och vid Fridhemsplan springer jag på Ingemar och berättar att jag är på väg till Tärnaby. Jag berättar givetvis om detta sammanträffande för alla som vill höra på bussen. Vi har vårt läger i dagarna fyra och kommer hem till Ekerö måndag morgon och jag åker direkt till jobbet.
På vägen hem på kvällen ska jag ta tunnelbanan från Kungsträdgården och där är det en lååång rulltrappa. Gissa vem jag möter i rulltrappan? Jo, ett nytt sammanträffande med Ingemar…vi byter några få ord och han frågar om det var kallt, för det var det nämligen och det hade han noterat.
Sveriges äldsta aktiva tränare?
Ni som läst del 1 minns att Per Sällström sedan 90-talet var huvudtränare för MASK:s ungdomar. Faktum är att det är han fortfarande nu drygt 30 år senare, under 2026 ska han fylla 70 år. Är han möjligen Sveriges äldsta tränare på denna relativt höga nivå? (*Reds anm. Det är han inte, Monica Hermansson-Lindbäck tränar fortfarande åkare i klubben hemma i Avesta, hon är 78 år).
Gustav och Martin Sällström tävlade båda två upp till 20-årsåldern innan de satsade på studier. Martins bästa meriter blev FIS-segrar i Storklinten och Bydalen samt bronsmedaljer i såväl YJSM som ÄJSM.
Ganska snabbt trädde Martin in i tränarrollen i MASK. Per och Martin har under många år gjort ett fantastiskt arbete tillsammans och det har inte gått spårlöst förbi. Häromåret fick tre yngre tränarförmågor i Skidsverige mottaga stipendium från ”Kungens 70-årsfond för unga ledare på snö”.
En av dessa var Martin och motiveringen var att han hade uppmärksammats för sitt engagemang som tränare i MASK.
Artikelförfattaren intervjuar Martin Sällström på väg upp i liften på Ekerö
Om vi pratar nutid skördade MASK:s duktiga ungdomar (framförallt killar) födda 2008-09 stora framgångar i USM både 2024 och 2025. Under dessa två år samlade MASK på sig hela 15 medaljer – 5 lagguld, 3 lagsilver och 7 individuella medaljer – vilket gjorde MASK till bästa klubb bland killarna. Vissa namn känns igen sedan tidigare t ex bröderna Rapaport.
Även andra Stockholmsklubbar än MASK hade framgångar i detta USM t ex Lidingö, Sollentuna, Saltsjöbaden, Täby och Järfälla. Det ska bli intressant att följa vilka av alla dessa duktiga åkare som tar sig igenom nålsögat och går hela vägen upp till framgångar på seniornivå med världscup och mästerskap. Var så säkra; Stockholmsåkare kommer fortsätta finnas med där…
Esther Nordberg och William Hansson
Det finns förstås även duktiga tjejer i MASK. Den som har nått längst i dagens generation är Esther Nordberg som förra vintern kom 4:a i JVM efter Cornelia Öhlund som tog guldet och två österrikiskor. Med den framgången och andra fina prestationer har Esther etablerat sig som landslagsåkare med huvudsakligt fokus på Europacupen.
Jag har bara sett William Hansson på TV – tyvärr aldrig live – men som Brommabo var det naturligt att han började i MASK efter en grundlig skolning i sporten efter bl.a. ett år i Österrike och ett år i USA.
Trots att William de senaste åren kört mycket världscup dyker han emellanåt upp på träningar i hemmabacken och dessutom på barmarksträningar där han bidrar med mycket inspiration och kunskap till det yngre gardet inom MASK.
Slalomsporten i Sverige har ju tyvärr hamnat i en svacka, förutom på tjejsidan där bl.a. Sara Hector och Anna Svenn-Larsson håller ställningarna. Bland killarna har vi tre Stockholmsåkare som kör världscup just nu och förutom William är det Fabian Ax-Swartz från Lidingö och Felix Monsén som tävlar för Åre, men som är fostrad i Saltis.
Till vinter-OS var det ”bara” Fabian som fick chansen. Som alla vi som följer sporten tycker, speciellt vi följer Alpint i Stockholm, är det ju en stor skandal att Felix inte fick en OS-biljett, ett ämne som stötts och blötts flitigt i media, inte minst i denna kanal…
En Anja-episod i Tärnaby
Nu hoppar jag tillbaka i tiden till 2004. Vi hade ju ofta läger i Tärnaby och som jag tidigare nämnt råkade vi vid något tillfälle på Ingemar i Ingemarbacken. Jag har också upplevt en intressant och annorlunda episod med Anja i Anjabacken.
Det var en eftermiddag när liftarna hade stängt och jag hörde på omvägar att Anja skulle träna storslalom. Jag smög i kulisserna för att spana och i övrigt var det bara tre personer som var igång.
Pappa Anders Pärson, Anja herself och hennes kusin som också var en duktig skidåkerska.
Anders hade stakat en storslalombana i Anjabacken och de nyttjade en snöskoter för att ta sig upp. När de inte körde skotern var det total tystnad som rådde och den tystnaden kan ju vara ganska mäktig på fjället. Men när de kastade sig in i banan bröts tystnaden.
Trots att jag stod nästan en km därifrån nästan vid foten av backen hördes stålkanterna mot det hårda underlaget för att inte tala om varje gång de smällde en käpp.
Min reflektion var att i normala fall hörs inte dessa ljud på sådana avstånd beroende på att det alltid är ett visst brus av liftarna. Här fick jag mig en rejäl dos av både naturupplevelse och starstrucking.
Till sist en sista tillbakablick till forntiden
Jag började ju som tidigare nämnt min slalomkarriär i Sumpan som 11-åring i slutet på 60-talet.
Min första skidresa som jag minns var en familjesemester i Seefeld, Österrike som 7-åring.
Jag har inget minne av några barnbackar utan minns att min pappa tog mig med upp i en lång stollift. Jag är också lite nördig på siffror och minns än idag att jag räknade mina vurpor. Halvvägs ner hade jag gjort 12, sedan blev åkningen lite stabilare och bara ytterligare 5 vurpor räknades in…
Nästa steg i utvecklingen är från Åre där vår familj under några år sent 60-tal/tidigt 70-tal var stamgäster på Hotell Granen som då var i Bibbo Nordenskiölds regi.
Som 8-åring sattes jag i skidskola. På den här tiden fanns bara fem (5!) liftar i Åre inklusive ”burkarna” som gick i två etapper från Fjällgården via Trädgränsen upp till Hummeln.
När skidskolan skulle starta samlades alla vid Trädgränsen – barn som vuxna – för att delas in i grupper där grupp 4 var nybörjare. Vi fick visa upp varsin sväng för skidlärarna och placerades därefter i lämplig grupp.
Jag och en jämnårig kompis som hette Lars fick börja i grupp 4, men efter varje dag (eller halvdag?) flyttades vi upp en grupp.
Det dröjde alltså inte länge förrän vi var i grupp 1 och där fick vi en legendarisk österrikare vid namn Adi som skidlärare. Många år senare träffade jag honom igen och det var på NK i Stockholm där han sent 80-tal jobbade på skidavdelningen. Snacka om kärt återseende…
