Alpint i Stockholm – nutid och forntid

Stockholmaren Pär Fischerström bjuder Skitrotters läsare på lite långläsning och anekdoter från sina upplevelser inom alpint i Stockholm, med några sidospår till världscup och mästerskap.

Pär klassar sig själv som en medelmåttig ungdomsåkare när det begav sig på 70-talet. Men han är nördigt intresserad och har följt skidsporten via TV i över 50 år. Vem är inte det?. Här kommer del ett.

Forntiden – familjerna, medaljerna och lite kuriosa

Sundbyberg – Sveriges minsta storbacke
Min pappa växte upp på Bergaliden i Sumpan. På toppen av det som var Lötsjöbacken. Farfar Oscar tillhörde eldsjälarna i Sundbybergs IK.

Det var han som på 50-talet tog första spadtaget till slalombacken. Jag började i klubben som 11-åring i slutet på 60-talet. Några som var i gång tidigt med alpint i Stockholm och Sumpan var Börje och Eivor Eriksson, Bertil och Solveig Nilsson, Bröderna Per och Lars Enlund, inte minst Thure Nordh.

Eivor med flicknamnet Berglund hade flyttat ner från Åre efter en framgångsrik skidkarriär. Största stjärnan i Sumpan då var Manni Thofte. Han blev senare värvad till Högdalen, tog sig ända till landslaget och fick tävla i Sapporo-OS 1972. Manni spelade också allsvensk fotboll i AIK.

Tack vare tekniskt bevandrade medlemmar (bl.a. Mats Seyffarth) var Sumpan först i Sverige med elektronisk tidtagning.

Snökanoner och pistmaskiner fanns inte på 60-talet men kreativiteten flödade.

Det blev många lastbilslass med snö från närliggande Bromma flygplats och hockeyrinken på idrottsplatsen. Klubben arrangerade tävlingar som lockade landslagseliten med Bengt-Erik Grahn i spetsen.

Epitetet ”Sveriges minsta storbacke” myntades.

Vi hade egentligen allt förutom skidlift. Vi bidrog själva till pistningen genom att trampa uppför backen med skidorna på.

Min enda seger (förutom ett antal klubbmästerskap) tog jag i en juniortävling i Saltis.

Vår tränare Sven-Erik tyckte att Peder Wågland (ja, det var han som startade Alpingaraget) skulle ha vunnit. Peder ledde med några tiondelar efter första åket och gjorde också ett stabilt andraåk.

Hans tid blev någon sekund långsammare än vad den borde ha blivit. Teorin som aldrig blev 100% bekräftad var att han av misstag hade öppnat startgrinden för tidigt.

En annan juniortävling jag minns av en helt annan anledning gick i Högdalen. Där deltog två Sollefteåpojkar vid namn Johan Monsén och Anders Bäck. En av dem bröt benet under tävlingen.

Jag ringde upp Johan Monsén för att förhöra mig vem av dem det var och han bekräftade att det var Anders. Om namnen låter bekanta är nästa generation Monsén och Bäck kanske än mer välkända i slalomkretsar.

Tredje generationens utförsåkare

De tidigare nämnda familjerna i Sumpan ynglade av sig med många duktiga slalomåkare; Janne Nordh som jag tävlade med så länge jag var aktiv, Gunnar och Tina Nilsson samt Lars-Börje ”Bulan” Eriksson som tog ett par världscupsegrar och OS-brons i Super G 1988.

Jag brukar på skoj säga att; -jag har plusstatistik på honom i inbördes möten.

Det skiljer visserligen 9 år mellan oss och när jag som 19-åring gjorde mina sista torsdagstävlingar i Sumpan hände det att jag fick stryk av den då 10-åriga ”Bulan”

I efterhand blev det min bästa idrottsmerit. Jag vet att ”Bulan” bjuder på det.

Tina Nilsson tävlade för Täby och körde en del världscup på 80-talet. Hon bildade familj med min golfkompis Patric Wester. Resultatet blev ännu fler duktiga skidåkare; sönerna och skidakrobaterna Jacob och Oscar.

Andra Stockholmsklubbar som dominerade alpint på 70-talet var Högdalen, Djurgården, Lidingö, Täby och Huddinge. Två åkare som jag inte kände då, men som många år senare blivit goda vänner genom golfen är Tomas Roos från Huddinge och Eva Stener från Lidingö.
Med lumpen la jag ned min slalomkarriär då golfen hade tagit över. I Täby fanns familjerna Henning och Melander med flera. Och i Järfälla fanns bröderna Thomas och Mats Eriksson. Ja alpint i Stockholm var ett getingbo.

Nu är Sumpan och många andra backar borta, något Skitrotter skrivit om tidigare.

Fisken, Strand och Stenmark

Jag lyckades bli uttagen till Idrottspluton i Halmstad som golfare och där var några av mina lumparpolare Stenmark & Strand. Året var 1977 och Ingemars storhetstid hade precis börjat.

En episod som jag fick reda på långt senare utspelade sig i Högdalen.

Alla minns väl Jean-Claude Killy som tog guld x 3 vid Grenoble-OS 1968.

Något år senare kom Killy till Sverige för en uppvisningstävling. Efter första åket ledde en ung Hans Gerremo vars familj startade Tandådalen. Jag lärde känna Hasse runt 2003 då jag var projektledare för magasinet Fjällguiden och Hasse var vd i SLAO. Vid en middag berättade Hasse om Högdalen-episoden. Hur tävlingen slutade? Jo, Killy vann efter uråkning av Gerremo i andra åket.
– Jag blev alldeles för nervös, berättade Hasse.

Under 80-talet och en bra bit in på 90-talet var jag inte aktiv i slalomsporten. Janne Nordh ringde några gånger för att försöka få med mig på SM H30 för att kriga om ett lagguld. Jag hade inga sådana ambitioner och trodde inte heller att jag skulle leverera. Det gick bra ändå utan mig. Sumpan tog flera lagguld under 80-talet, ofta i hård konkurrens med Mora som hade bröderna Hinders i laget.

Jag nöjde mig att vara slalomturist och hänga i TV-soffan för att följa Stenmark & Strand…och så småningom Fjällberg, Jonas Nilsson och Pernilla Wiberg.

Andra halvlek – slutet 90-talet fram till 10-talet

I slutet av 90-talet gjorde jag comeback. Då som slalompappa och hjälptränare i MASK på Ekerö till ungdomarna födda tidigt 90-tal. Familjerna som dominerade i MASK då var Kling, Sällström och Rapaport.

Per Sällström flyttade från Ö-vik till Stockholm för studier. Han fortsatte på 80-talet sitt tävlande för just Sumpan. När Per bildade familj gick flytten till Ekerö. Hans mellanbarn Gustav, min son Ludvig och Arthur Rapaport var jämnåriga och tillhörde samma träningsgrupp. Med Per som huvudtränare.

Allra största framgångarna hade MASK på tjejsidan genom Nina & Sanna Kling och Matilda Rapaport. Några år senare kom 94:orna med Helena Rapaport som körde världscup och mästerskap samt Martin Sällström, som vid något tillfälle var rankad 15:e bäst i världen i sin ålder i slalom. Tyvärr fick han aldrig fick chansen att köra Junior-VM

Fredrik Nordh från den kända Sundbybergsfamiljen fick tävla för Sollentuna när Sundbybergs IK la ner sin alpina sektion. Han blev också landslagsmässig. Fredrik tog vid Junior-VM 2004 i Maribor fler medaljer än en viss Lindsey Vonn. Lindsey tog ett silver och ett brons medan Fredrik tog ett silver och två brons.

Andra medaljörer vid det mästerskapet var Julia Mancuso, Maria Riesch, Kjetil Jansrud, Ted Ligity. Sveriges Hans Olsson tog guld i Super G.

Tyvärr drog Fredrik på sig flera skador som gjorde att karriären inte fick den fortsatta utveckling som vi hoppades på. Syrran Carolina Nordh hade också fina juniorframgångar, bl.a. tog hon guldmedaljer i alla grenar på JSM.

I Saltis danades både Axel Bäck och syskonen Monsén.

Huddinge dominerar

Familjen Hargin från Huddinge med syskonen Janette, Christine och Mattias var framgångsrika. En rolig episod var vid ett SM då carvingskidorna precis höll på att göra entré. Christine lånade sin mammas friåkningsskidor med carvingstuk och vann skrällartat storslalomen.

Mattias var den som fick de största framgångarna. Han tog en WC-seger (Kitzbühel) och 7 pallplatser. Dessutom en VM-medalj i lag.  Vid VM 2017 i S:t Moritz åkte Mattias för medalj i andra åket. Vid sista mellantiden låg han 2:a.

Hade han stått på benen hade det sannolikt blivit minst silver. Vann gjorde Marcel Hirscher. Bästa individuella VM-placering för Mattias blev i stället en 5:e-plats i Val d`Isère 2009.
Privat blev Mattias och Matilda Rapaport ett par, men de hann bara vara gifta i ett halvår innan det tragiska och ofattbara hände i Anderna.

En annan dominant från Huddinge under den här tiden var Jessica Lindell-Vikarby med världscupsegrar och VM-brons

Nedtrappning
När sonen började gymnasiet slutade han tävla och jag trappade också ned. Men tog initiativ till en vuxenträningsgrupp där vi körde portar på söndagskvällar i MASK-backen.

Den aktiviteten höll jag i under 4-5 år innan jag klev av med ambition att fortsätta gästspela emellanåt. Men faktum är att det inte blivit ett enda gästspel utan jag var tillbaka som turiståkare. Det hindrade inte att fler roliga och märkliga episoder utspelade sig.

”jag är Fischerströms kompis…”.

Sällström, Tomba och Stenmark
Året var 2003. Per och Gustav Sällström var på väg till Schnalstal för ett höstläger. De gjorde ett stopp i Bolzano för att köpa en fartdräkt. Det var samtidigt som WC-premiären i Sölden och det var stort pådrag i affären med TV-sändning och diverse jippon.

Vid ett bord satt Tomba och skrev autografer.

Gustav ville förstås ha en autograf. När de kom till tals med Tomba berättade Per att de ofta tränade i Tärnaby och ibland stötte på min gamla lumparkompis Ingemar.

Det var inget mer med det trodde Per, tills Tomba knackade honom på ryggen och räckte fram luren. Han hade ringt upp Ingemar och vad säger man i det läget?

De kände ju inte varandra speciellt väl. Per kläcker ur sig: ”jag är Fischerströms kompis…”.

Det här var en novemberlördag och jag var i ICA-butiken på Ekerö när Per ringer mig och redogjorde för den aningen pinsamma episoden. Men som vi har skrattat år detta många gånger sedan dess…

Mer anekdoter kommer i del två.

About the Author

Pär Fischerström

Author

Jag var en medelmåttig ungdomsåkare på 70-talet. Blommade ut en aning som junioråkare och kvalade till JSM två gånger. Lyckades vinna en nationell juniortävling, men den skulle jag egentligen inte vunnit. Satsade på golfen istället.

View All Posts