Hintertuxglaciären augusti 2026
2026 var året då sommarskidåkningen i Europa tog sitt sista andetag. Det är över nu.
I vintras åkte jag skidor både på Hintertuxglaciären och på Tonale. Båda erbjuder skidåkning över 3000 meter. Båda är klassiska träningsplatser sommartid för landslag och klubbar. De är också viktiga besöksmål för skidturister.
Redan då, i februari kunde man se att något var ordentligt på tok. Snötorka rådde i alperna. Det var inte heller första vintern som det förhållandet rådde. Året innan var jag på Monte Rosa och på Diavolezza.
Samma sak.
När jag tänker efter så har jag tidigare i mitt liv åkt skidor på i princip varenda glaciär som har en skidlift i Europa. Sommar och höst.
Men nu är det över
I alla fall sommartid. Över hela Europa råder värmebölja. Alla sommarskidåkningsklassiker har stängt, några för gott, andra har omvandlats till vinterskidorter.
I bästa fall.
Sommaren 2026 kommer skidvärlden att minnas som slutet på en era
De eviga glaciärisarna har smält.
So What?
Vem bryr sig om skidåkning i augusti? Inte du kanske, men jag gör det. jag bryr mig om skidåkning mest hela tiden, kanske en störning jag har.
Men vilka andra? Dom som äger liftarna och hotellen så klart, och dom som jobbar där. Några som verkligen bryr sig rent personligt är dom aktiva som lever av skidsporten, dom som bara har drygt två månader kvar till tävlingspremiär. Det är faktiskt inte lägre tid kvar tills den planerade världscupspremiären i just storslalom är tänkt att gå av stapeln på glaciären i Sölden.
Blir den av?
En världslig fråga egentligen med tanke på krig och annat elände.
Men vad betyder det för skidsporten att det för första gången någonsin är totalstopp för glaciärskidåkning i Europa sedan ett par veckor tillbaka? För den enskilda världscupsåkaren är det uppenbart.
Svårt att trimma in storslalomsvängen. För skidmärkena, svårt att trimma in utrustningen. Stor fördel för dom som trots allt hittar en snöfläck och har råd och möjlighet att ta sig dit.
Trots att alla liftar är stängda i Europa, kan jag konstatera att Marco Odermatt, schweizare och världens bästa skidåkare lyckats hitta lite is högst upp i Zermatt. Liften är stängt, men resurserna till synes oändliga.
Red Bull ger han vingar
istället för lift, helikopter och snöskoter.
En paradox i sig
Inte långt bort fågelvägen har några tappra svenska ledare klättrat upp bland isresterna i Stelviopasset. För att försöka skapa förutsättningar för några få subjektivt utvalda svenska storslalomherrar. Dom ska försöka hitta ett sätt att matcha Odermatt om två månader i Sölden.
Även i Stelvio står liften still. Svenskarna får tolka mellan åken efter en pistmaskin som går på diesel. Dom åkare som har råd tar sig med flyg till Nya Zeeland eller Patagonien i jakten på några svängar. Svenska skidförbundet har bara några månader tidigare arrangerat hållbarhetskonferens för hela världen i Åre.
Se där, en annan paradox
Snacka går ju som bekant
Fruktlöst.
Vad blir effekten?
Den självklara effekten borde vara att FIS flyttade hela tävlingsprogrammet ur ren självbevarelsedrift. Premiären för världscup borde ske runt jul, någonstans där det är kallt och mörkt. Finalen kan med fördel läggas på resterna av en glaciär i början på maj, när det fortfarande går att åka skidor. Alla andra borde börja tävla lagom till sportloven.
Den verkliga effekten blir dock den här:
I avsaknad av progressiva beslutsfattare kommer världscupspremiären försöka avhandlas i Sölden som vanligt den 24:e oktober. Etablerade åkare som Odermatt kommer att ha skaffat sig ett ännu större avstånd till sina medtävlare, just på grund av att han har resurserna att kunna skrapa ihop rimfrost på 3500 meters höjd.
Han har kunnat finslipa formen och hunnit ställa in utrustningen.
På grund av klimatet har träningsmöjligheterna för elitskidåkare i Europa inte ens längre blivit en kostnadsfråga. Det har blivit ett (ursäkta uttrycket) krig om plats och resurser.
Ungdomarna i Sverige gör som vanligt tävlingspremiär i Vemdalen direkt efter nyår ivrigt påhejade av Skistar som behöver fylla tomma bäddar efter nyårshelgen. Den här gången har nog ingen varit på glaciär, i alla fall inte i augusti. Dom få som fortfarande håller på har istället vässat slalomformen inomhus för dyra pengar.
En omöjlig ekvation
Seniorer hemma i Sverige som fastnat i vinkelvolten blir kvar där. Även om många är bättre rankade än dom åkare Svenska Skidförbundet valt ut att åka pistmaskin i Stelvio, så blir dom förmodligen frånåkta i höst när FIS tävlingarna drar igång. Av den enkla anledningen att dom inte har fått tag på någon plats att vässa storslalomformen på.
Skidåkning kan tyckas banalt i betraktarens ögon. Men precis som när det råder resursbrist avseende mat på grund av torka eller krig så råder de nu resursbrist på snö. Den som knappt har mat för dagen delar inte gärna med sig till den som inte har.
Paradoxen:
Odermatt vinner världscupen 2027 samtidigt som sporten dör sotdöden i hans egen strävan att bli bäst, på en glaciär där ingen annan längre får plats.
Subscribe to our newsletter!
About the Author
