Ambitionen måste vara att fylla alla startplatser på alla nivåer, i alla alpina grenar, alltid. Vill någon som har ranking som tillåter start åka, så låt dom åka. Vi måste inte alltid vinna, men vi måste åtminstone ställa åkare på start. Inte minst för att visa för kommande generation åkare att det finns en väg framåt i den alpina sporten. Så lyd mitt råd, fyll alla startplatser på alla nivåer, alltid.
Det här är en krönika som uttrycker redaktörens personliga åsikter
Svenska skidåkare måste börja synas i startlistorna om den alpina sporten ska få några nya sponsorer och behålla dom gamla. Samma sak med dom alpina fansen, dom vill se åkare på start.
Just nu har vi en ordning där Sverige ställer en herråkare på start i WC storslalom fast vi har tre platser. Ett skräckexempel var storslalomen i Beaver Creek där endast William Hansson tilläts starta fast både Mattias Rönngren (rankad 2:a i Sverige och Isac Hedström rankad 3:a i Sverige) var beredda att bekosta sin egen resa bara dom fick åka.
Lika nu senast i Hafjell. Endast William Hansson på start. Jag var på plats innanför näten både på storslalom och slalom. Det var ett stukat landslag utan självförtroende jag bevittnade.
Resultatet? en 47:e plats individuellt och hela 15 nationer före Sverige i resultatlistan. Inget ont om William, han försöker göra sitt bästa så klart, men vad hade det gjort om två till fick komma till start i Världscupen när möjligheten fanns?
Kostar det förbundet pengar?
Tvärtom. Vad Skitrotter erfar så får förbundet ersättning av F.I.S för varje åkare på start.
Argumentet att man inte ska kunna köpa sig en startplats faller på sin egen orimlighet när mer än halva landslaget ändå står för hela sin träningskostnad, inklusive resor till tävlingarna.
Nej, det här handlar om maktutövning från en maktposition.
Återigen, dom och vi.
Möjligheten till subjektiv bedömning från landslagsledningen måste tas bort för att återupprätta förtroendet för systemet.
Noll (0) herråkare på junior-VM i störtlopp samtidigt som Ukraina ställer upp med två herråkare. På stora VM var det inte bättre, Sverige med en åkare, Ukraina fyra åkare. Ukraina befinner sig som bekant mitt i ett brinnande krig.
Vi gör oss löjliga när vi har samma krav på våra åkare att få starta i VM som exempelvis Schweiz. Just nu ska vi vara glada om vi har åkare alls.
Transparens och tydlighet i allt
Vi (pöbeln, aktiva och ambitiösa föräldrar) behöver få veta hur dom ekonomiska resurserna fördelas. Vad går till åkare och vad går till stab? Tydlighet.
Uttagningskriterierna måste vara jättetydliga och lämna litet om ens något utrymme för subjektiv bedömning. Ta ut på ranking så länge någon vill åka. Om det är fler som vill åka än vad det finns startplatser, kör kvaltävling inför varje race.
Exempelvis: Finns det två startplatser i WC storslalom, bjud in dom 10 bästa på rankingen till öppet läger med avslutande kvaltävling och låt dom köra om platserna. Finns det fyra platser, bjud in 20 åkare. Jag kanske överdriver lite men ni fattar vad jag är ute efter.
Gör om landslagsstrukturen
Det är inte alls säkert att den tränare förbundet har anställt eller det upplägg som bestäms centralt är det som passar individen bäst. Gång på gång ser vi att våra framgångsrika juniorer har en bra utvecklingskurva under skidgymnasietiden för att sedan stagnera i landslagets vård. Uppenbart har vi hamnat på efterkälken med nuvarande landslagsstruktur och det är inte åkarnas fel.
Elitidrottaren behöver omge sig med ett team som den känner sig trygg med och som fyller olika funktioner och behov på individnivå.
Det är allt ifrån tekniktränare, fysio, psykio, serviceman, utrustning och familj. Det är åkarens behov som styr och det är förutsättningarna att fylla dom behoven som skapar framgång.
Inget i detta hindrar flera åkare att dela ett sådant team, men makten måste sitta hos åkaren och inte hos landslagstränare och ledning som agerar subjektivt och selektivt.
Förbundets uppgift
Förbundets uppgift borde vara likt friidrotten att fylla åkarnas grundbehov med en gemensam stab som bokar träningsbackar, anmäler till tävlingar och deltar på lagledarmöten.
Arrangera gemensamma läger där åkarnas individuella team samarbetar för att få till en så bra träningsarena och träningsmiljö som möjligt.
Förbundet borde ha ett lösare sammansatt landslag med svängdörrar där man som åkare åker in och ut, upp och ner mellan dom olika nivåerna allt efter hur rankingen förändras under året. Åkare utanför laget skall ha samma chans att få starta på dom högsta nivåerna som åkare i laget (om det i huvud taget ska finnas ett landslag).
Träningsbidrag
Förbundets sponsorintäkter borde fördelas ut till åkarna rättvist i form av träningsbidrag enligt en förutbestämd mall baserat på ranking.
Exempelvis åkare rankad topp 15 i en gren får ex pengar, topp 30 i en gren ex pengar och så vidare upp till förslagsvis topp 150 (topp 150 är grundkravet för att få starta i världscupen).
Ranking i varje gren räknas och därmed premieras åkare som kör fler grenar. Resurserna delas ut kvartalsvis efter hur rankingen förändras.
En åkare med ranking i två grenar får mer resurser än en åkare med ranking i en gren osv. Om åkarna kan bygga sina egna team själva eller gemensamt med andra åkare så behövs inga fast anställda landslagstränare. Systemet blir begripligt och varje åkare vet vad som krävs för att få ta del av den gemensamma potten.
Alpina poolen behöver förändras
Större utrymme för individuella sponsorer behöver ges. Åkarnas utrustning i form av skidor och pjäxor borde lämnas utanför poolen.
Alltför många åkare har blivit tvingade att byta utrustning i och med inträdet i landslaget. Det kan vara förödande speciellt i störtlopp och super-G. Visst, alla märken är bra och det går att vinna på alla märken, men. Det är stor skillnad på känslan och hur man åker på olika märken. Är du uppväxt på exempelvis Rossignol så kommer du ha oerhört svårt att åka bra på Fischer. Och vice versa.
Märket i pannan borde vara åkarens privata. Det är individens chans att knyta nära band med en privat sponsor. Ett engagemang som har möjlighet att ge åkaren en djupare relation till det sponsrande företaget och möjlighet till en civil karriär under och efter avslutad tävlingskarriär.
Ja men, säger en del. Då blir det ju mycket mindre pengar centralt att fördela. Det kan inte vara bra.
Ja precis, det blir mindre pengar i förbundets vård men inte mindre pengar i åkarsystemen. Den som inte tycker det är bra har inte heller förstått poängen med att sätta den individuella idrottaren i centrum.
Höj status på alpina SM
SM för längdåkare sänds på TV, medans SM i alpint bedrivs i radioskugga. Här måste göras ett omtag. Gör SM till en fest. Skriv ett tvingande kontrakt med alla åkare som har fått sanktion att starta Europacup och Världscup under året att dom skall starta på SM och att dom ska köra alla grenar. Lägg stora prispengar i potten som går till åkarnas framåtriktade satsning.
Slutligen, ta hand om dom gamla åkarna
Det borde vara en självklarhet att alla svenska åkare som har representerat Sverige och startat på världscup, VM eller OS alltid får en personlig inbjudan och en V.I.P biljett när Sverige arrangerar världscup. En åkarmiddag skall alltid arrangeras i samband med detta för att visa uppskattning för det arbete dessa har lagt ned för att föra svensk alpinskidåkning framåt. Här har ni dom riktiga ambassadörerna för svensk alpin tävlingsidrott.
Med historia bygger vi framtiden.
Har jag rätt eller fel? Tyck gärna till i kommentatorsfältet nedan eller på Skitrotters facebooksida. Glöm inte anteckna dig för vårt nyhetsbrev så missar du inget.
Subscribe to our newsletter!
