Författaren Björn Wiman om den lyckligaste leken
Det damp ner en bok i Skitrotters brevlåda, Den lyckligaste leken. Ett medföljande mail och en fråga “skulle det vara intressant att intervjua Björn Wiman?”
Vad var det här, varför skulle Skitrotter vilja intervjua DN’s kulturchef Björn Wiman? Ville dom ha en recension? Lite smickrad blev jag ändå av frågan. Jag tolkade det som ett tecken att Skitrotter som publikation tas på allvar av etablissemanget. Alla verkar vilja prata med Skitrotter, till och med DN’s kulturchef söker Skitrotters åsikt.
Pr-byrån som skickat mailet satte rubriken;
Björn Wiman om de Jämtländska fjällen och klimatet
En bok alltså, med en efterföljande intervju och recension. Var jag ens intresserad? Kan den verkligen handla om skidåkning? Jag öppnade upp boken med titeln “Den lyckligaste leken” och började läsa. Sträckläste. Jag slungades tillbaka till min egen barndom.
Sjukt förvånad.
Mig veterligen hade jag aldrig träffat Björn Wiman, än mindre visste jag om hans existens innan mailet från PR byrån plingade till i inkorgen. Han kunde lika gärna vara min bror. Så nära mig kom hans historia.
Jag läste klart och lät den sjunka in.
Historien var mångfacetterad. En dystopisk framtid för skidåkningen målades upp. Samtidigt en djuplodad resa i skidhistorien. En berättelse om författarens uppväxt som skilsmässobarn i Stockholm under 70-talet.
Den lyckligaste leken är en berättelse alla födda på 50, 60 eller 70-talet kan känna igen sig i. I alla fall om dom vandrat på Stockholms gator. Där var många skilsmässobarn till föräldrar som skulle förverkliga sig själva. I tidens anda. Barnen släpptes vind för våg och fick en nyckel runt halsen. Jag vet, jag var ett av dom.
Jag var märkbart irriterad. Vem var han att berätta skidhistoria? av boken att döma var Björn Wiman bara en simpel skidturist, med högst två veckors skidåkning i snitt per vinter. Hans slutsats om skidåkningens vara eller icke vara gick stick i stäv med min. Hur mycket var självupplevt och hur mycket var fiktion?
Jag kände mig provocerad av boken och Björn Wiman
Jag bestämde mig för att acceptera erbjudandet att intervjua författaren, förberedde ett antal frågor och bokade in ett möte. I väntan på det drog boken i mig och jag var tvungen att läsa den en gång till.
Hej Björn,
strax släpper du din fjärde bok; Den lyckligaste leken. Innan vi går in på ämnet och handlingen måste jag ställa en klassisk sportfråga: Hur känns det?
– Det känns väldigt lätt, jag har avhänt mig en tyngd som fanns över mig. Jag är glad att ha gjort det här och berättat alpin skidhistoria ur mitt perspektiv
Jag har läst boken, Den lyckligaste leken. som uppväxt i Stockholm på 70-80-talet är det stark igenkänning inte bara i skidåkning utan även mer generellt. Berätta hur boken kom till?
–Idén kom till mig en tidig morgon, jag hade tidigare skrivit en bok om mammas barndom. Jag kände mig inte klar med pappa när han dog 2019. Hans liv låg i en kartong på mitt arbetsrum och utstrålade mörk energi. När jag började läsa hans anteckningar föddes boken.
Din pappa utbildade sig tidigt till skidlärare. Trots det engagerade han sig aldrig ordentligt i skidåkningen som yrke eller ideellt, Hur kommer det sig tror du?
–Ja det var i Duved 1965. Han blev folkskolelärare istället. Ett ganska vanligt yrkesval bland män från arbetarklassen. Han hade en tuff uppväxt. Han och hans kompisar ägnade sig mycket åt träning. Kroppskultur. Lösningen på livet för honom var att bli lärare, vilket gav trygghet. Med yrket kom mycket fritid vilket passade honom.
Vilka vill du ska läsa Den lyckligaste leken?
-Det finns förhoppningsvis ett stort intresse. Jag blir glad när jag hör att du som inte känner till mig och dessutom är skidåkare verkar uppskatta den. Jag vill berätta utförsåkningens kulturhistoria. Längd har berättats tidigare.
Alla kan historia om längd, Vasaloppet, Mora-Nisse osv. Många böcker har skrivits. Utförsåkningen har blivit dissad av det intellektuella kulturlivet. Den speglar en lätthet och brist på motstånd som man ser ner på i dom kretsarna. Det är medelklassens sysselsättning. Samtidigt spelar utförsåkning en central roll i det moderna Sveriges självmedvetande. Moderna män tillägnade sig leken utförsåkning.
Du växte upp i Gubbängen, promenadavstånd till Högdalstoppen där du enligt boken hängde mycket. Du gick aldrig med i någon klubb eller tävlade?
-Det var aldrig aktuellt att jag skulle börja tävla. I min barndom höll jag på med massor av sporter. Skidor var en lek vid sidan av. Jag minns med värme från när jag var liten hur vi gick upp och åkte nerför dödskallebacken på miniskidor hemma i Gubbängen
Ett skidhistorisk dokument
Den lyckligaste leken är lika mycket en resa i en tid som varit, som en bok om ditt förhållande till din far och andra dysfunktionella familjeförhållanden. Skidåkningen är det bindande kittet i boken men handlar den egentligen om utförsåkning?
–skidåkningen är som en portal in i en annan värld. En plats där vi finner en relation med varandra bortom vardagens tyngd och motstånd. Med utförsåkning upphävs motståndet. Man slipper hasa sig framåt, slipper kampen. Man känner existens.
Du skriver inledningsvis att skidåkning är en djupt meningslös sysselsättning, det är ganska provocerande för många människor som lever av och för skidåkning. Samtidigt känner jag ju att det är dubbelbottnat. Kan du förklara hur du tänker?
-Samhället som vi lever i präglas av en strävan att optimera. Vinster, tid, osv. Samhället är forcerat. Vår tillvaro är ohållbar. I ett sådant samhälle är i grunden en lek som utförsåkning inte meningsfull. Jämfört med längd, där kan alla hålla med om att det ger bra motion.
Utförsåkning är en lättja och blir samtidigt ett motstånd mot allt som går snett. Något vi måste hålla på med för att fortsätta vara människa. Vi utvecklas och det är roligt. Det ger ett djupt välbefinnande när vi klarar utmaningarna i backarna. Men samtidigt, en lek.
En dystopisk läsning?
Det är stundtals en ganska dyster läsning, som läsare upplever jag en hatkärlek, inte bara till din far utan även till skidåkning. Blandar du inte ihop känslorna? skidåkning är ju livet!?
–Jo, det gör jag nog. Jag och mina kompisar drömde om att bli skibums i tonåren. Men det tonade ut. Jag blev kulturnisse, det var inte kompatibelt.
Vad menar du?
–Jag slutade åka skidor och höll upp i 20 år. förknippade det med pappa, någon jag inte ville bli. När sen barnen var små hade jag en jobbig period med pappa. Han tog inte chansen att umgås med barnbarnen.
Jag tog upp skidåkningen igen.
Då blev det självklart för honom att lära känna barnbarnen. Vi åkte upp till Bjursås och satte barnen i skidskola. Det var en enorm glädje när barnen lärde sig åka skidor. Jag finner stor glädje att åka skidor med barnen och ser att dom behärskar utförsåkningen. Känslan efteråt sitter tätt samman med min egen barndom. Skidåkning kommer alltid vara förknippad med min pappas identitet och drömmar om livet. Hela mitt liv har gått i rak opposition mot pappas livsval.
Den lyckligaste leken målar ut en dystopisk framtid för utförsåkningen beroende på klimatförändringen. När jag läste den så var det den varmaste december i mannaminne. I princip alla skidorter i hela världen stod stilla. Som läsare kände jag att “Björn Wiman har rätt”. Jag började tvivla på min egen skid-exsistens. Nu är det januari och mer vinter i hela Sverige än vad jag kan minnas.
Är du inte lite väl negativ angående skidåkningens framtid?
–Sorgen är stor oavsett vad som händer. Kommer man kunna åka skidor i framtiden? Se hur påsken försvann förra året och den globalt varma december. Det är en kombination av känslor, om pappa och lyckan i skidåkning. Sorgen om en värld som försvinner. Det är en aspekt av boken.
Jag blir lycklig när det kommer snö. Världen återfår sin beständighet. Det finns en trygghet i snön. Det skär i hjärtat när man tittar på en webbkamera och backarna lyser gröna. Självskadebeteendet bland skidåkare är tydligt.
Folk flyger eller tar bilen fast det går att ta tåget fossilfritt. Det är en paradox när skidorter fortsätter att utvecklas i en tro om att om man inte utvecklas kommer dom att gå under. Själva utvecklingen bidrar till den globala uppvärmningen. Det är självmotsägelser. Ta flygplatsen i Sälen till exempel. Ett slags systematiserat vansinne.
Är det färdigåkt nu för din egen del?
-jag har åkt mycket skidor men kanske inte som många andra. Jag anpassar inte mitt liv för skidåkningen, mitt liv tillåter inte det. Skidåkningen som jag upplever den har blivit enahanda. Istället har jag börjat åka snowboard. Kul att vara nybörjare igen. Jag är en dålig snowboardåkare men det är otroligt roligt. Jag kommer att åka så länge det går. Min pappa åkte utför in i det sista. På slutet orkade han bara två tre åk men var lika glad att titta på när barnbarnen åkte. Det är ett roligt minne.
Vår mötestid var över och vi la på.
Aldrig går väl en timme så fort som när man pratar skidåkning.
Björn Wimans bok Den lyckligaste leken handlar om skidåkning
I en galen värld är det bland det mest meningsfulla man kan syssla med. Den lyckligaste leken är i högsta grad aktuell fast den till stor del handlar om skidhistoria. Den är välskriven, ifrågasättande och riktigt intressant. Alla som bryr sig det minsta om skidåkning behöver läsa den. Du behöver läsa den. Gör det. Jag är redan inne på tredje varvet.
Skriv upp dig för vårt nyhetsbrev så missar du inga viktiga nyheter!
About the Author
