Irrfärden tog oss till St Moritz
Fler stopp blir det med elbil till alperna, helt klart. Efter att vi var klara med SkiWelt så kunde vi konstatera att vägen ner till alperna blir mycket roligare och trevligare om resan är målet istället för tvärtom. Fem dygn hade passerat sedan vi lämnat Öresundsbron bakom oss. Vi hade redan åkt skidor i tre länder och besökt fem skidorter. Ändå var vi bara i början på vår resa.
Suget efter högre höjder och därmed fler fallhöjdsmeter gjorde att vi ställde in bilens gps på Schweiz. Målet var att se vad den anrika skidorten St Moritz hade att erbjuda.
Trots att det är ett annat land och en annan del av alperna är det bara 25 mil mellan orterna. Efter fem dagars intensiv skidåkning kändes det att benen behövde vila, skönt med en resdag.
Fulladdade lämnade vi Söll bakom oss och tog sikte på vårt första delmål Samnaum.
En liten by i Schweiz. Förr gick det bara att nå dalen via Österrike och därför är hela kommunen en tullfri zon. Samnaum är ett klassiskt besöksmål när man är en skitrotter, inte minst för att bränslet (om man kör annat än elbil) är mycket billigare här.
Dalen är ihopkopplad med Ischgl via två kabiner som snabbt och enkelt tar skidåkare upp till 2500 mö.h. Sen väntar oändligt med skidåkning över landsgränsen. Men det får bli en annan gång. Efter fika och sedvanlig shopping körde vi tillbaka ner samma väg vi kom för att styra vidare mot målet för dagen, St Moritz.
Fullbokat eller nästan i alla fall
Planen med St Moritz var inte bara att åka skidor och få en uppfattning om vad som gjort orten legendarisk. Vi skulle även att gräva lite i varför Schweizarna har en sådan förmåga att få fram skidåkare i världsklass.
I St: Moritz finns Silveretta Ski Racing Club.
En klubb och skidakademi i ett. Ansvarig för träningen där är den tidigare förbundskapten för Sverige Heinzpeter Platter med familj. Den samlade tränarkompetensen i Silveretta Ski Racing Club motsvarar ett bättre landslag. Att familjen dessutom pratar svenska underlättar så klart när Skitrotter ska gå på djupet med skidåkningens hemligheter.
Idén att besöka St Moritz helgen mellan vecka åtta och nio lite ad-hook visade sig inte helt genomtänkt när vi skulle boka boende. Engadindalen var så gott som fullbokad. Ett ledigt hotellrum fanns på booking.com. Priset? Inte helt i vår budget.
Fantastiskt dyrt
Ja vi kunde snabbt konstatera att bo i St Moritz verkar vara fantastiskt dyrt. Vad göra? Vi hade två dagars skidåkning inbokade och intervjuer att göra.
Vi beslutade att köra vidare till Italien och staden Chiavenna fem mil bort.
Ett bra beslut visade det sig. Inte bara för att hotellrummen var överkomliga, alla vet att maten är bättre i Italien och maten i Chiavenna är bättre än så. Dessutom är staden i sig trevlig. Efter att ha checkat in på hotellet för natten sparkade vi loss benen med en stadspromenad. Därefter unnade vi oss en bättre middag, vi hade trots allt sparat i runda slängar 74000kr på att checka in i Italien istället för i Schweiz. Lätt värt fem mils resa.
äntligen skidåkning i St Moritz
Lördag morgon körde vi upp till St Moritz igen. En tur som tog ca 50 minuter då vägen upp till gränsen är minst sagt krokig. Engadindalen har fler skidorter som sitter ihop med samma liftkort.
Ett dagkort i Engadin kan kosta upp till 100 CHF.
Det går också att köpa separata kort för respektive anläggning och då blir det något billigare. De tre systemen Corviglia, Corvatsch och Diavolezza är inte är hopbyggda så är det dumt att köpa ett dagkort för alla tre. Inte ens Skitrotter hinner med mer än ett system om dagen här.
Vi valde Corviglia. Dels för att det är det systemet som servar St: Moritz, dels för att skidåkningen sker på solsidan till skillnad för dom andra som vetter mot norr.
St Moritz ligger högt upp över havet.
Skidåkningen startar på 1772 mö.h. och högsta liftburna skidåkningen 3057 mö.h.
Du åker inte till St Moritz för antalet liftar eller för att det är det modernaste liftsystemet. Med tanke att sportloven var i full gång, fullbokat i dalen och att det var lördag fruktade vi kö upp såväl som ned för backen. Men oj så fel vi hade.
Inget ont som inte har något gott med sig
Dom flesta som besöker St Moritz åker inte skidor. Dom går runt i sina pälsar nere på stan. En del av pälsarna tar sig halvvägs upp 2486 mö.h. med bergbanan, men utan pjäxor.
Influensernas jakt på en perfekt selfie att dela till sina 10000-tals följare når här sin kulmen.
Stör det oss?
Lite stör det oss att mänskligheten har kommit till den punkten men som skidåkare gläds man ju. Backarna är så gott som tomma. Piste frei!
St Moritz är snösäkert.
I princip all skidåkning sker på kalfjället. Backarna suveräna och off-pisten till synes oändlig. De skidåkare som är i backen håller hög standard vilket är skönt. Tempot i backen följer vårt så det sedvanliga slalomåkandet mellan långsamma åkare existerar inte i St Moritz.
Inte ens under sportloven. Det kan vi nog tacka liftkortspriset för. Dyrast i Europa men hälften så dyrt som i Vail. Frågan är om det är värt det? Liftarna är inte många och flera av liftarna är gamla. Men systemet är väl genomtänkt och skidåkningen är stor. Har man lite framförhållning så kan man boka boende inklusive liftkort för runt 2000kr. Så drygt 1200 fallhöjdsmeter, oändligt med skidåkning utan liftköer. Svar JA, det är lätt värt det. Inte varje dag men någon gång i livet.
Efter ett par timmar upp och ner hade vi åkt igenom systemet och det var dags för lunch i backen. En annan fördel med St Moritz är att det finns backrestauranger lite överallt. Nästan alla med altan i söderläge. Och Raclette.
Ibland är livet inte svårt
Vi stannade till på Glünetta mitt i backen. Där delade vi bord med en italienare från Milano som åkte skidor med sin dotter. Utan att gå in på kostnader och inkomster berättade han att han frekvent åkte till St Moritz av samma anledning som vi konstaterat ovan.
Eftermiddagen ägnades åt mer skidåkning i tomma backar. Sällan har vi upplevt så bra backar med så lite folk, allra minst under brinnande sportlov. Förunderligt. Vi avslutade dagens skidåkning med ett valley-run tillbaka till dalstationen på Corviglia. dryga 1200 fallhöjdsmeter i ett åk, trevligt värre.
Dags att fördjupa oss i skidåkningens grunder
Vi var inbjudna på afterski till Platters som hade avslutat dagens övningar med klubbens ungdomar. På grund av att det var sportlov så hade dom tillfälligt förlagt träningen till en mindre skidort i granndalen. Bivio, enligt utsago var det mindre folk i backen där. (mindre folk? det var ju tomt backarna). Hur intressant är det inte att snacka skidåkning med dom som lever av och med skidåkning? Träningsformer, teknik, utveckling, pedagogik? Jag vet, jag är en nörd. Frun uppskattar kanske inte samtalsämnet fullt lika mycket.
En österrikare sa en gång till mig när vi pratade skidåkning “alle kochen mit wasser” med det sagt så finns det inga hemligheter.
I alla fall inte när det kommer till skidåkning och vägen till framgång. Schweizarna har formulerat ner receptet i en kokbok som alla skidtränare i landet ska följa. Vi bestämde att vi skulle följa med Silveretta Ski Racing Club till Bivio under morgondagen för att kolla in deras U10-U12 träning.
Skriver du om Bivio måste jag döda dig
Han sa faktiskt så, den svenska familjefadern jag stötte på sittandes i solen nedanför lifthuset i Bivio. Mannen berättade att han och familjen åkte hit varje sportlov. Han ville inte att fler skulle upptäcka denna lilla pärla. Lite själviskt kan jag tycka, men samtidigt förstod jag honom.
Bivio, hur hamnade vi här?
Det fanns inte med i resplanen och det är ingen skidort som dyker upp när det snackas sportlovsresa i villaförorten. En liten by på kalfjället 1769 mö.h. på gränsen till Italien.
Tre släpliftar från 60-talet, 800 fallhöjdsmeter. Det är allt som behövs när man följer receptet och kokar med vatten. Namnet Bivio betyder “stallet vid vägskälet” och det är också här vägen över Julierpasset går.
Vägskälet leder också till Septimerpasset.
Där finns ingen bilväg även om passet som sådant varit en viktig led sedan långt innan romartiden. Idag är det ett randonéeparadis. Det kan nog vara förklaringen till dödshotet ovan. Bra skidåkning som nås med hudar är lite som svampställen eller surfspots. Dom snackar man inte om.
Stallet vid vägen har växt sedan romartiden och består nu av en handfull hotell och ett gäng bostadshus. “Tiden har stått stilla” ett begrepp men många gånger en klyscha som används för bedagade platser.
Är det här är Schweiz svar på Svartlien?
Egentligen inte. Orten är så liten att den inte är utsatt med namn på google maps men har trots allt en borgmästare. Han berättar att avsaknad av synlig utveckling är ett medvetet val. Byns innevånare vill behålla småskaligheten, det pittoreska är det stora. Vi kan bara hålla med. Byn utvecklas i sin egen takt, den är till och med begåvad med en snabbladdare för elbilar.
Dom tre släpliftarna till trots, skidåkningen känns större än allt annat i Sverige utanför Åre.
Dags att dra vidare, nästa stopp Champoluc
Om Bivio är okänt för oss svenskar så är Champoluc det helt motsatta. En legendarisk skidort i skuggan av Monte Rosa i Italien. Tre dalar sitter ihop Champoluc, Gressoney och Alagna. Hela systemet är mytomspunnet för sin offpist och stora snömängder.
Dit skulle vi om inte annat för att ta tempen på det svenska freeride kollektivet från Åre som slagit vinterläger där.
Några av Sveriges och världens bästa åkare kamperade ihop för tredje vintern i rad. Kollektivet flyttar runt, ifjol Innsbruck, året innan Verbier och i år föll valet på systemet i Monte Rosa. Mer om det och vad som hände sen kommer i fjärde och sista delen av irrfärder med elbil i alperna.
Har du missat dom andra delarna av irrfärden med elbil till alperna?
Här nedan kommer länkarna till dom artiklarna
Del 1 Elbil till alperna – följ med på irrfärd med Skitrotter
Del 2 Med elbil till alperna – irrfärden fortsätter mot Karlovy Vary
Subscribe to our newsletter!
About the Author
