Skitrotter lanserar oberoende Svensk alpin kartläggning

Nyligen genomförde Svenska Skidförbundet en egen kartläggning av den alpina verksamheten. En kartläggning som fått kritik av förbundets medlemmar för att vara tunn och inte adressera rätt problemställningar, samtidigt som den drog fel slutsatser. Skitrotter har därför låtit göra en egen oberoende alpin kartläggning baserad på öppen fakta och djupintervjuer. Här är resultatet

Svensk alpinsport har en stark historik och mycket positivt att bygga på. Tyvärr är den idag långt ifrån den folkkära nationalsport den en gång var. De senaste åren har utmaningarna blivit alltmer uppenbara och frustrationen växer runt om alpinsverige.

Alpina VM i Saalbach gick av stapeln i februari i år, vi börjar där. Det fanns absolut ljusglimtar, men sammantaget går det till historien som ett av Sveriges sämsta världsmästerskap i modern tid.

Skitrotter har tidigare i vinter skrivit krönika om det, klicka här för att läsa den.

De senaste 20 åren är det bara i Cortina 2021 Sverige presterat sämre. Jämfört med Åre 2007 då Sverige var näst bästa nation. 6 medaljer över samtliga discipliner och inte mindre än 10 topp-10 placeringar (Bild 1).

Den negativa utvecklingen belyser behovet av staka ut en ny väg för alpinsverige. Baserat på en robust faktabaserad analys och genomarbetade prioriteringar, tillsammans tvärs igenom distrikt och klubbar.

Är inte vägen framåt i samklang med aktiva och föräldrar, vilka utgör stommen i klubbarna så kommer Svenska skidförbundet aldrig få rätsida på problemen.

___

Orsakerna till den negativa utvecklingen är flera. Skitrotter har sammanställt fakta och identifierat ett antal frågor. Dessa behöver besvaras för att ta fram en ny programförklaring för alpinsverige.

”Bäst i världen – alla på snö” har inte realiserats inom alpint

2018 valdes en ny ordförande och ny styrelse i Skidförbundet. 2019 slog den fast ”strategi 2026” med den övergripande visionen ”Bäst i världen – alla på snö”

Visionen är välförankrad och i samklang med hur distrikt och klubbar formulerar målsättningen för sina verksamheter. Sex år efter strategin fastställdes pekar fakta på att utvecklingen inom alpint gått i motsatt riktning.

• Åkarna har inte blivit fler. Strategin har inte resulterat i en ökning av antalet aktiva. Tvärtom går utvecklingen i allt snabbare takt åt rakt motsatt håll. Fakta visar att antalet aktiva minskar tvärs alla ålderskategorier. Även om antalet FIS licenser endast minskat med 2% ger en mer detaljerad analys av alpinsverige bilden av en tydlig, i många fall dramatisk minskning av aktiva juniorer och ungdomar (Bild 2).

Landets största alpina distrikt har i år haft hälften så många startande i Stockholm Race för distriktets U10 åkare än 2018.

___

Nationella tävlingar som Vemdalsslalom, USM, Skifuntastic, Only16, Ingemartrofén och Rossknocken visar samma mönster. I de flesta fall 20-30 procent minskning i antalet deltagare under mätperioden. Det är alarmerande.

Trenden för regionala LVC/MVC finaler är samma. Till U12 finalen i Region 4 i våras kom 100 färre barn till start än 2018. En minskning med 33% totalt och över 50% på herrsidan.

Generellt är bortfallet tydligast på herrsidan där tappet på många tävlingar är över 50%.

Den alpina barn/ungdomsverksamheten i landet har i allt större grad kommit att domineras av tjejer.

Sporten i princip utraderad i traditionellt starka distrikt

I vissa distrikt är deltagarantalet i ungdomsverksamheten 2025 så lågt att det är utmanande att driva meningsfull och stimulerande klubbverksamhet. Exempelvis, utöver en markant minskning av totala antalet startande, återfanns endast 3 respektive 4 deltagare på herrsidan i LVC-kvalet för U14 i Norrbotten och Västerbotten (Bild 3).

___

Minskningen av antalet aktiva är tydlig. På kort till medellång sikt mest kännbar på juniorsidan. Antalet startande på JSM 2024 var hälften så många som 2018 (Bild 4). Deltagandet vid årets JSM i Gällivare var glädjande nog högre, men är fortsatt 23% lägre än 2018. Trenden med en minskning år för år har fortgått senaste 10 åren.

___

Det har inte blivit fler aktiva inom alpint i Sverige, utan färre. Utvecklingen i många andra skidnationer har under samma period varit positiv. I Norge har som illustreras i Bild 4 har antalet deltagare i norska juniormästerskapen ökat med 40% sedan 2018.

• Sverige har inte blivit bättre. De sportsliga resultaten har utvecklats åt fel håll. Visst finns det framgångar att glädjas åt och talanger som utvecklas och presterar på högsta nivå internationellt. Sverige fortsätter nå framgångar på juniorsidan. Med flertal medaljer på JVM och ungdoms-OS. Juniorer som är bland de högst rankade i världen i respektive årskull. 

Sverige har som nation sammantaget kontinuerligt försämrat resultaten inom alpint. Sedan 2015 har Sveriges topp-10 placeringar på WC och EC* minskat med över 40% (Bild 5).

**WC World Cup, EC Europa cup

Sedan strategin ”Bäst i världen – alla på snö” fastslogs 2019 är tappet än större; – 55% (Bild 6). Mest alarmerande är utvecklingen på WC Herr där Sverige under säsongen 2025 endast hade 3 topp-10 placeringar på 38 tävlingar. Vi kan konstatera att resultaten blir allt sämre och att den utvecklingen accelererat sedan strategin fastslogs.

Ni ser mönstret. Svenska skidförbundet lyckas inte, med få undantag vidareutveckla de talanger som skördar medaljer på internationella juniormästerskap till åkare på världcupsnivå.

En observation är att Sverige sedan strategin “Bäst i världen-alla på snö” infördes beslutat att inte skicka några åkare alls till internationella tävlingar på ungdoms-/juniorsidan. Eller, som på JVM, inte skicka full trupp.

Svenska ungdomsåkare får inte längre tävla internationellt för Svenska skidförbundet. Traditionen att skicka de bästa U16 åkarna till Trofeo Topolino/Alpecimbra är avskaffad.

Europeiska ungdoms-OS gick av stapeln i början av februari i år. Ett arrangemang dit alla andra skidnationer, inklusive samtliga nordiska länder, skickade alpina ungdomar födda 2007/08.

Sverige, hade i år de högst rankade herrarna i världen i samtliga discipliner utom störtlopp i dessa åldersklasser. Damer som är topp-3 i teknikgrenarna och topp-5 i fartgrenarna. Trots det valde Svenska skidförbundet att inte skicka någon alpin trupp. Något Skitrotter uppmärksammat i en tidigare artikel, klicka här!

Förbundet skickade trupper i snowboard, freeskiing och längd. Samtidigt menar Norge att ungdoms-OS är ett utmärkt tillfälle att förbereda deras alpinåkare för större internationella sammanhang. Dom skickade full trupp, tillsammans med nästa generations alpina tränare och ledare.

Svenska åkare berövas en erfarenhet i utvecklingstrappan, ett minne för livet och morot för fortsatt satsning. Dessutom är det en missad möjlighet att utveckla unga ledare.

Det är också ett missat tillfälle att visa upp sig för sponsorer och partners.

En misslyckad strategi

Skitrotter kan konstatera att Svenska skidförbundets strategi ”Bäst i världen – alla på snö” har resulterat i det motsatta. En strategi som togs fram och beslutades av huvudstyrelsen 2019.

I december 2024 fastslog i stort sett samma människor som ansvarat för framtagande av den ursprungliga ”strategi 2026” en något uppdaterad version av den samma.

Åter understryks visionen att vi skall bli fler, vi skall bli bättre. Givet utvecklingen som fakta påvisar är det inte trovärdigt att samma ledarskap och samma strategi är lösningen för att vända en utveckling där Svenska alpinister blir allt färre och allt sämre.

Det krävs en riktningsförändring och omstart för att gjuta ny energi i alpinsverige. En strategi för att attrahera och behålla aktiva och återbygga förtroendet hos medlemmar, partners och sponsorer.

Frågor måste ställas och besvaras för att vända trenden

1. Hur får Sverige aktiva att fortsätta åka alpint upp i seniorålder?

Medelåldern på de åkare som stått på pallen i WC under 2025 är över 28 år. Det gäller både Damer och Herrar (Bild 6).

Det tar tid att utvecklas till en alpinåkare i världsklass. Sverige tappar ungdomar framför allt i övergången U16 till FIS. Efter grundskolan, samt vid övergången från junior till senior. Efter skidgymnasiet. Fakta visar också på utebliven nyrekrytering i barnklasserna.

På USM deltar ca 130-150 16-åringar. Av dessa slutar 40-50% året därpå då de inte kommer in eller väljer bort att gå på skidgymnasium.

Det finns i dagsläget ingen struktur som fångar upp och möjliggör fortsatt alpinåkning på elitnivå utanför skidgymnasieverksamheten.

Många åkare slutar redan på gymnasiet

En stor andel av våra alpina ungdomar slutar sitt aktiva idrottsutövande i en ålder när det av en rad skäl kanske är som mest önskvärt att de fortsätter med den samma.

Historiskt har så inte varit fallet utan klubbar och distrikt drev mycket aktiv FIS verksamhet under gymnasieåren och erbjöd fortsatt möjlighet till träning/tävling efter studenten.

Detta var delvis drivet av att det fanns ett fåtal skidgymnasium och färre platser. Resten stannade hemma och tränade vidare tillsammans med klubbens seniorer.

Det arrangerades även läger, FIS tävlingar på hemorter samt socialt uppskattade nationella teamarrangemang som ”Alpsvenskan” och den nationella störtloppscupen”Viggen cup”.

Nästa stora bortfall av aktiva är från junior till senior, efter skidgymnasiet. En analys av 40 FIS SL och GS tävlingar i Europa under januari och februari 2025 (exklusive WC och EC) visar att åldern på åkare placering topp 10 är väsentligt högre i andra länder än i Sverige (Bild 7).

I Italien, som i snitt hade 6,4 åkare födda 2003 eller tidigare på placering 1-10 på sina FIS tävlingar, återfanns en tävling där 9 av de 10 bäst placerade damerna hade uppnått denna seniorålder. I jämförelsen sticker Sverige ut med i snitt endast 1,2 åkare placering 1-10 födda 2003 eller tidigare i de 9 tävlingar (varav 4 AET) som analysen omfattade. 

På AET tävlingen i Kläppen i januari placerade sig 3 herrar födda 2003 topp 10 men samtliga var norrmän. Det är centralt att inte tappa åkare i ”förtid” och därmed förlora den bredd som behövs för att bygga en elit bortom ungdoms-/junioråldern. På herrsidan är juniorerna långt ifrån fysiskt färdigutvecklade när de tar studenten, och har inte nått sin idrottsliga maxkapacitet.

Att Sverige har så få åkare som upplever det som meningsfullt att fortsätta efter gymnasieperioden är en av de största utmaningarna att adressera framöver.

2. Hur skapas bättre ekonomiska förutsättningar för dom aktiva?

De ekonomiska förutsättningarna är otillfredsställande och har under den analyserade perioden försämrats avsevärt. Baserat på den knapphändiga finansiella information som offentliggörs av Svenska Skidförbundet framgår att den alpina verksamheten 2018/19 hade intäkter på ca 76 MSEK. Sedan dess har intäkterna minskat varje år för att 2023/24 landa på 55 MSEK (Bild 8). Det motsvarar ett intäktstapp på 27%.

___

Sedan 2020 har dessutom gapet mellan verksamhetens kostnader och intäkter blivit allt större. Det är en ohållbar utveckling och skapar utmaningar för hela alpinsverige. Inte minst för de aktiva.

Hur resurserna fördelas och ekonomin styrs går inte att utläsa i Svenska skidförbundets redovisning. Verksamhetens organisation och resursåtgång i termer av tjänster inom stab, tränarkår osv redovisas inte.

Någon kostnadsnedbrytning delges inte vilket är olyckligt. Hemlighetsmakeriet bidrar till icke- faktabaserade diskussioner kring hur förbundets ekonomi styrs.

Det har dock kommunicerats att ekonomin är ansträngd och att åkare bortom A-truppen får ta notan för sin träning/tävling själva samt att SOK täcker del av den samma för åkare som omfattas av ”topp och talang”-programmet inför OS 2026.

Ohållbara förutsättningar för dom aktiva

Det är ohållbart att bedriva verksamhet på de premisserna och motiverar inte juniorer till fortsatt satsning. Ej heller föräldrar att introducera sina barn för sporten. Förbundet måste visa att det finns en väg framåt för den som vill tävla alpint.

Ekonomisk obalans och bristfällig ekonomisk styrning ökar utmaningen att attrahera sponsorer/partners. De efterfrågar transparens och vill att tillförda medel i så stor utsträckning som möjligt kommer de aktiva tillgodo.

Även om de ekonomiska ramarna krympt är en budget på 61 MSEK inte försumbar. Mätt som kostnad per landslagsåkare spenderar Sverige, trots hög andel självfinansiering av åkare bortom landslagets A-trupp, mer än 3 MSEK/år per åkare.

Jämfört med Norge där motsvarande siffra är 2,6 MSEK/år (Bild 9). Om än data inte är helt jämförbar, väcker Bild 9 frågor kring hur resurserna inom alpint i Sverige prioriteras.

Norge hade 2023 ett landslag med 40 % fler åkare än i de svenska landslagstrupperna men hälften så många anställda inom alpint på förbundsnivå. Detta trots att Norges landslagsverksamhet innefattar ett resurskrävande fartlag och separat para-trupp om 5 åkare. Om än indikativa, belyser dessa siffror behovet att se över den ekonomiska styrningen inom den svenska alpinverksamheten.  

___

Andra nationer upplever liksom Sverige att det ekonomiska klimatet gör det är utmanande att attrahera sponsorer, samtidigt som kostnaderna ökar.

Frågor kring den alpina verksamhetens organisatoriska effektivitet och ekonomiska styrning tillsammans med den negativa resultatutvecklingen och den icke-konstruktiva kulturen i alpinsverige, torde göra det än mer utmanande att attrahera nya sponsorer. På förbundsnivå är skidförbundet, trots de fantastiska damframgångarna på längdsidan, det enda av Sveriges fem största idrottsförbund som inte lyckats öka sponsorintäkterna den senaste perioden. (Bild 10).

3. Hur säkrar Sverige utveckling och motivation för dom aktiva från ungdomsår till elitmiljöer?

Alpinsverige har en etablerad verksamhet via landets klubbar, distrikt, skidgymnasium och landslag. Klubbar (och privata träningsgrupper) klarar av att utveckla ungdomar som är konkurrenskraftiga internationellt upp till juniornivå. Trots detta lyckas förbundets organisation inte attrahera, behålla och utveckla svenska åkarna till sin fulla potential i senioråldern.

Utmaningar finns i respektive utvecklingsmiljö men främst i att säkerställa progression och motivation när de aktiva rör sig mellan de olika delarna av systemet på junior och seniornivå. Åkarna blir lätt lite ensamma och ”hemlösa” när de lämnar sina klubbmiljöer och rör sig vidare i systemet. “Är du inte med i landslagstruppen så är du osynlig” menar källor bland dom aktiva Skitrotter talat med.

Ungdomsverksamheten

Klubbar/distrikt har väldigt olika förutsättningar vad det gäller snötillgång, deltagarunderlag, avstånd till anläggningar etc. Stockholm t.ex. har många aktiva i de yngre åldrarna men begränsad snötillgång. Anläggningar erbjuder inte optimal skidutveckling.

I norr där snötillgången är god är antalet aktiva på många håll för få för att skapa en attraktiv klubbmiljö.

Fakta visar att Sverige sedan nuvarande strategi infördes tappat farten i nyrekryteringen till alpinsporten.

Juniorverksamhet

I dagsläget finns över 80 skidgymnasieplatser fördelat på RIG/NIU. Det betyder att 67% av alla som deltog på USM 2025 kommer in på ett skidgymnasium (Bild 2). Årskullarna som tas in på gymnasierna är ca 3-4 killar och tjejer per lärosäte och år.

Fragmenterade grupper skapar en stor social sårbarhet. Skador, landslagsuppdrag eller mer individuella träningsupplägg leder till att det ibland endast är någon eller några åkare i varje årskull som deltar i gymnasieverksamheten på daglig basis. Det torde också vara utmanande att driva meningsfull forskning och kompetensutveckling av tränare i denna fragmenterade struktur.

Seniorverksamhet

De post-gymnasiala alternativen i Sverige är få och erbjuder en otillräcklig plattform för långsiktig utveckling både idrottsligt och akademiskt/professionellt.

Förutom Luleås nyinstiftade program i samverkan med Luleås Tekniska högskola och LKAB, tas de aktiva ut till de postgymnasiala programmen för ett år i taget och kombinerar sin skidkarriär med enstaka kurser eller ströjobb. Platserna är få och inte i linje med ambitionen att öka antalet aktiva som fortsätter med sin skidsatsning.

Team Bauhaus hade inför 2024/25 116 sökande till sina 16 platser. Samtidigt ses de alternativ som erbjuds på ex college i USA eller privatregi inte som komplement till de förbundssanktionerade uppläggen. Åkare som väljer dessa alternativ hamnar utanför Svenska skidförbundets radar.

Alternativa strukturer

De så kallade kommersiella alternativen, på ungdomssidan såväl som gymnasialt och postgymnasialt nämns ofta av förbundet som något oönskat. De antas vara strukturer som vuxit fram då de attraherar “ambitiösa föräldrar” i Mälardalen som vill se en tidig specialisering hos sina barn.

Dessa verksamheter antas därmed vara starkt bidragande till den individualisering och specialisering i unga år som enligt förbundet anses förklara varför åkare tappar motivation och avslutar sina karriärer i förtid.

En onyanserad bild. Exempelvis Alpine Nordic Racing, ANR, Sveriges största privata verksamhet för ungdomar, har innevarande säsong 52 aktiva i åldern U12-U16.

Endast 8 av dessa är från Mälardalen. Övriga är från klubbar spridda i hela landet så som Umeå, Göteborg, Kil, Almåsa, Sälen etc. Anledningen till att åkarna valt dessa upplägg är i många fall att verksamheten på hemmaplan är obefintlig eller otillräcklig från exempelvis ett socialt perspektiv.

Värt notera är att av de juniorer som på senare år tagit klivet upp på den internationella scenen, har i stort sett samtliga deltagit i privata initiativ och i stor utsträckning kört ett upplägg utanför den förbundsdrivna verksamheten.

Det väcker frågor kring hur utvecklingsresan de facto ska se ut och hur våra utvecklingsmiljöer ska struktureras för att tillvarata de talanger som bevisligen presterar i världsklass som juniorer.

4. Hur kan alpint reducera skadefrekvensen och säkerställa återgång av skadade atleter?

Medicinsk forskning publicerad i bla BMJ of Sports Medicine pekar på att alpinåkning jämte speedway är de idrotter med i särklass högst skaderisk.  Formel 1 å andra sidan har utvecklats från att vara världens farligaste sport till att idag, trots fortsatta hastigheter på 300 km/h, vara i stort fri från allvarliga skador.

Det är resultatet av ett systematiskt tvärfunktionellt arbete. Drivet av det internationella motorsportförbundet, som genererat innovationer på säkerhetssidan. Alpint har denna säsong haft > 55 atleter i WC borta från tävling och träning på grund av skador.

Bland dessa återfinns några av världens absolut främsta åkare. Resultaten präglas alltmer av turen att vara skadefri än av faktiska prestationer. De i alpint ökande skadorna på knän, ryggar och huvud är ofta allvarliga. I många fall leder de till avslutade idrottskarriärer och riskerar ge men för resten av livet.

Det ökande antalet skador är inte en unik svensk företeelse. Men får stora konsekvenser givet sårbarheten med färre antal aktiva åkare på junior/seniornivå. Studier som genomförts på 453 aktiva vid svenska skidgymnasier visar att risken för en skada som leder till längre tids avbrott i träning/tävling är över 50% under dessa år. En liknande studie i Österrike visar på att risken är 58,5%.

Rehab strategi saknas

Initiativ för att adressera skadesituationen drivs ex av Capio Artoclinic och projektet ”den hållbara idrottaren” inom förbundet. Det saknas dock en övergripande strategi och målsättning för hur arbetet med prevention och rehabilitering skall drivas i klubbar, distrikt och nationellt. Temat ges inte den prioritet av ledning och styrelse som det borde ha.

I dagsläget finns ingen redovisning eller uppföljning på förbundsnivå kring skador bland våra aktiva. Givet konsekvenserna för de atleter som drabbas är utvecklingen oacceptabel.

Inom all annan verksamhet i samhället råder nolltolerans mot arbetsrelaterade skador. Förekomsten mäts rigoröst och är given punkt på styrelseagendan. I skidvärlden accepteras i stället dessa allt allvarligare skador bland våra aktiva som något oundvikligt och ”part of the game”.

5. Hur kan alpina Sverige få mest genomslag i den internationella FIS agendan?

Alpinsporten står inför stora makro-utmaningar; klimatförändringar som resulterat i allt snöfattigare vintrar, ökad konkurrens från andra sporter/aktiviteter, högre kostnader och kraftig ökning av antalet skador.

Andra sporter har blivit globalt konkurrenskraftiga, med ökat kommersiellt intresse som följd, medan alpint halkat efter. Sammantaget riskerar den alpina sporten att bli alltmer marginaliserad om inte dessa utmaningar adresseras.

Det är därför kritiskt att dessa frågor drivs över nationsgränser och att Sverige proaktivt är med och utvecklar den internationella agendan.

Frågan är om Svenska skidförbundet i dagsläget hanterar de internationella frågorna kring sportens överlevnad optimalt?

Besitter förbundets tidigare ordförande, som ansvarat för den utveckling inom alpint som skett dom senaste fem åren, den kompetens som krävs för att föra alpinsportens talan i FIS? Borde man inte i stället tillsätta den positionen med någon som på riktigt kan och brinner för skidsporten?

I dagsläget tillsätts den positionen helt odemokratiskt av förbundsstyrelsen själva. Borde inte medlemmarna se till att den tillsättningen sätts upp på dagordningen på förbundsstämman så att medlemmarna väljer Sveriges FIS kandidat fortsättningsvis?

6. Hur ska skidfamiljen adressera den alltmer icke-konstruktiva kulturen i alpinsverige och säkra att den lever efter idrottens värdegrund?

Idrottens värdegrund som förespråkar en öppen och inkluderande kultur ska vara ledstjärna för all idrottsverksamhet i Sverige.

Inom alpinsverige råder en alltmer destruktiv kultur där gapet är avgrundsdjupt mellan förbundets styrelse/ledning och den verksamhet ute i klubbar och distrikt dom ska företräda.

Förbundets styrelse och ledning ondgör sig alltmer över aktiva, föräldrar och ledare som anses vara bärare av denna allt destruktivare kultur och därmed vara orsak till den utveckling vi kan konstatera.

Det är djupt olyckligt och en onyanserad bild. Det är få om någon som inte ställer sig bakom grundläggande värderingar som inkludering, likabehandling och rätt att uttrycka sin åsikt.

Tystnadskultur råder

I klubbar och distrikt jobbas dagligen med dessa värderingar. Däremot anses det råda en allt starkare tystnadskultur i alpinsverige. Förbundsrepresentanter har i sociala medier, dagspress och i direktkommunikation med aktiva och ledare tydligt visat att kritik och oliktänkande inte välkomnas.

Otydliga subjektiva uttagningsregler till skidgymnasium, internationella tävlingar och landslag gör att ingen aktiv, förälder eller tränare vågar uttrycka sin åsikt offentligt. Då riskerar man att ställas utanför.

Det som utspelade sig i förbundsstyrelsen under 2024 och i samband med årsstämman cementerade tystnadskulturen en gång för alla inom det Svenska skidförbundet.

Detta då styrelsemedlemmar genom polisanmälningar, processer i Riksidrottsförbundet och utspel i media effektivt gjorde sig av med en ledamot som förde fram progressiva idéer och tankar. Männen med makt visade tydligt med sitt agerande att nytänkare inte är välkomna.

Skitrotter har tidigare belyst händelserna i två artiklar som du hittar i länkarna nedan:

Svenska skidförbundets självskadebeteende

Furbäck som ny ordförande, så gick det till

Detta beteende står i stark kontrast till idrottens värdegrund. Gapet mellan förbundets styrelse/ledning och de som de facto utgör alpinsverige ter sig oövervinnerligt.

I dagsläget vågar ingen göra sin röst hörd då det förutsätts leda till repressalier för egen eller sina barns räkning. Den ”code of conduct” som kommunicerades i höstas för alpinsverige i samband med att Svenska skidförbundet gick igenom sin egen alpina kartläggning verkar inte gälla förbundets styrelse.

Händelserna från i höstas och den alltmer infekterade situationen inom det Svenska skidförbundet verkar anses bäst adresseras genom att lägga locket på och titta framåt.

Detta är troligen inte rätt väg. Erfarenhet visar att organisationer i situationer som dessa måste göra upp med det förflutna för att kunna gå vidare i något nytt. Behovet av självrannsakan och att etablera en kultur av öppenhet, gemenskap och glädje värdig Sveriges näst största idrottsförbund har aldrig varit större.

7. Vilket ledarskap krävs för att vända utvecklingen?

Resultatet av den process skidförbundets dåvarande styrelse orkestrerade under 2024 fram till den märkliga årsstämman är att nuvarande styrelse, med några få undantag, utgörs av de individer som iscensatte den samma.

Det är samtidigt i stort samma styrelse som sedan 2018 ytterst bär ansvaret för den utveckling som beskrivits i denna genomlysning. I tillägg är det en styrelse som helt saknar förankring inom alpint och som fortsatt inte verkar se behov av en riktningsförändring.

Svag demokratisk process

Det är ett underbetyg till den demokratiska processen inom det Svenska skidförbundet hur styrelsen valdes på årsstämman. De 35 elektorer fördelat på 32 män och tre kvinnor som representerade de 150 000 medlemmarna på stämman förvaltade inte det förtroende dom givits. Istället för att se till sportens bästa, premierade man vänskapskorruption och jäv.

Det är uppenbart att Svenska skidförbundet behöver utveckla sin demokrati. Anders Furbäck kuppade in sig själv till ordförande med hjälp av Jonas Peterson. Samma Peterson fick sedan jobbet som VD för Falu VM som tack för hjälpen. Mot den bakgrunden så blir det nästan tragikomiskt att förbundets ordförande Anders Furbäck pratar om en starkare demokratisk grund.

Efter år av negativ utveckling, resultatmässigt såväl som ekonomiskt och kulturellt, behövs en ändrad riktning. Förändring börjar i toppen.

Att sparka två på varandra följande alpinchefer, byta generalsekreterare och rotera stor del av individer i tränarkår, servicemän mm har inte klarat att bryta den negativa trenden.

Oavsett orsakerna till utvecklingen de senaste åren har styrelsen misslyckats att leverera på den ”strategi 2026” de själva utvecklat.

Inte trovärdigt

Trovärdigheten i att samma ledarskap än en gång proklamerar ”Bäst i världen – alla på snö” måste ifrågasättas. Förtroendet för Skidförbundets styrelse är uppenbart förbrukat hos den Svenska alpinfamiljen. Det och de som har kört alpint i botten är troligen inte vad och vilka som kommer ta alpint upp därifrån.

Liksom i andra verksamheter som fastnat i en negativ spiral behövs ett nytt ledarskap som markerar starten på en ny väg framåt. Ett ledarskap som kan ena de positiva krafter som finns ute i alpinsverige och som bidrar med kompetens och erfarenhet inom områden med behov av förstärkning.

Med all öppen fakta på bordet är det dags för landets alpinklubbar att mobilisera sig, pröva den demokratiska processen och ta kommandot över sina distrikt. Se till att välja distriktsordföranden som förstår allvaret. Och som vågar byta ut huvudstyrelsen på nästa årsstämma mot personer som kan sporten och vill den väl.

Delta i den efterföljande debatten, dela kartläggningen med andra som behöver läsa den. Dela med dig av dina tankar och idéer i kommentarsfältet nedan, eller på vår Facebooksida.