Sveriges mest saknade skidanläggningar – här är listan

Enligt Slao finns det 190 skidanläggningar och 835 liftar i Sverige. När skidintresset stod på topp i Sverige 1992 fanns det 1050 liftar. Över 200 liftar borta på 30 år. En minskning med över 20%. Alla liftar är saknade av någon, några är saknade av många. Skitrotter listar dom 10 mest saknade.

10. Hedmansbacken

En knapplift och en backe med belysning, ibland behövs det inte mer. Du kan vara saknad ändå. Få lokala backar kan stoltsera med att ha lagt grunden till fler världsmästare än Hedmansbacken. En oansenlig lift i Hålland mellan Järpen och Undersåker i Åre kommun. På 80 och 90-talet var det platsen för otaliga kvällspass för skidåkare från Järpen och Undersåker, snowboardåkare från hela kommunen och inte minst telemarksåkare från Hållands folkhögskola. Saknad och snart bortglömd.

9. Gillersklack

Nytorpsbacken eller bara klacken som den också har kallats. Knappt en mil norr om Kopparberg.

Backen erbjöd en fallhöjd på 120 meter och längsta åk 1000 meter. Hela liftsystemet (ja vi pratar om hela 4 liftar och 6 nedfarter) var väldigt flackt.

Hotell med badhus och stugby. En liten konferensanläggning. Trots läget mitt i skogen så placerades inte hotellet och stugorna vid backarna, ski in/ski out. Det bidrog säkert till svårigheterna att få driften att gå ihop.

En gång i tiden var Gillersklack Ljusnarsbergs kommuns stolthet. Fast med eftertankens kunskap snarare ännu ett i raden av monument över kommunpolitisk dumhet.

Konkurser och ekonomisk brottslighet avlöste varandra nästan lika frekvent som vintrarna kom och gick. 2018 gick det inte längre, förfallet och det skamfilade ryktet lämnade anläggningen för fäfot. Saknad av folket i Kopparberg så klart, men även av en och annan Örebroare.

8. Snäckbacken

Gotlands är Sveriges minsta skiddistrikt och det enda av dom 23 distrikten som saknar skidlift. Därför är snäckbacken extra saknad. Trots att ön känns platt så stoltserade snäckbacken med dryga 40 fallhöjdsmeter. Lift, belysning och starttorn. Och inte minst, skidåkning i kvällssol med havsutsikt. Då fanns inga snökanoner på ön men det finns det nu. Dom kanoner som finns producerar längdspår så snart det blir minusgrader på ön.

7. Norrlandsporten

Precis när man svängt av E4:an vid Tönnebro, bara någon mil in på väg 84 passerar man Norrlandsporten. Ja skylten finns kvar men liftarna är stängda sedan länge. Redan 1967 invigdes en stollinbana upp på Digerberget 317 M.ö.h. Liften erbjöd en fallhöjd på 225m.

Den utgjorde ett självklart helgmål för skidåkare från Gävleborg men även Stockholmare lockades av den hisnande fallhöjden. Otaliga har skidminnen från Norrlandsporten.

Huvudbacken med en lång brant och en ännu längre flack. Själv har jag både varit på störtloppsläger på platsen och skördat några av mina främsta alpina framgångar i dess tävlingspist.

1983 måste det ha varit, jag kom tvåa i en deltävling i Salomonserien, dåtidens juniorserie. Storslalom så klart. Endast slagen av den vesselsnabba Sundsvallspojken Fredrik Nyberg. Snöfattiga vintrar ett antal konkurser och en omvandling av stugbyn till flyktingförläggning ledde till att liften stängde för sista gången 2001. Saknad främst av Gävlebor.

6. Wäsa Alpin

Jag vill påstå att alla som tävlade alpint på 70, 80 och 90-talet har varit i Wäsa. Dryga milen norr om Gopshus och Älvdalens kommuns enda skidanläggning innan kommunsammanslagningen med Idre. Träningsläger och tävlingar på alla nivåer. Vem minns inte den gamla långsamma stolliften med skyddsbygel av iskallt stål. Livsfarlig för stålkanterna. 2011 stängdes berget ner och stolliften revs 2013. Planerna för Wäsa var många och stora. Närheten till Sälen Idre och andra skidanläggningar var det som till slut satte stopp. Hade man tagit sig till Wäsa kunde man lika gärna fortsätta en bit till.

5. Orfa i Arbrå

I Orfa (Orbadens fritidsanläggningar AB) invigdes en stollift 1970. Linbanan som var dryga kilometern lång tog skidåkare upp till toppen av Åsberget, hissnande 372 m.ö.h. Runt sju minuter tog liften.

Fallhöjden som erbjöds var enligt uppgift 233 meter, vilket var högre än både Norrlandsporten och Järvsö. Backen var riktigt bra och Stockholmsklubbar använde den frekvent för träning och tävling under 70-talet.

I takt med att vägarna (och bilarna) blev bättre så passerades Orfa allt oftare av Stockholmarna till förmån för fjällen. Dödsstöten kom 1988 när stugbyn förvandlades till flyktingförläggning och backen stängdes för gott.

Själv minns jag backen från sjuttiotalet då Täby S.L.K under några år körde klubbmästerskap i storslalom i Orfa. En tävling som jag flertalet gånger gick segrande ifrån trots starkt motstånd främst i form av Kim Bergstrand, Claes Holm och Staffan Arvas.

4. Tolvmannabacken Kisa

Tolvmannabacken är mer än det låter, Skidanläggningen i Kisa bestod av 6 liftar och 10 nedfarter i flera väderstreck. Fallhöjden 140 meter, en mastodont som bara kunde matchas av Isaberg, om vi pratar söder om E18. Så klart var det här ett givet resmål för skidåkare från Östergötland och Småland.

Även Danskar hittade hit. Redan på 50-talet åktes det utför i Tolvmannabacken. Anläggningen har också varit en institution för alpina tävlingsungdomar från södra Sverige. Mitt eget minne kommer från 2012 då jag hade ett påskrivet köpekontrakt avseende hela anläggningen med liftar, restaurang, pistmaskiner och rubbet för en krona.

Trots det låga priset så ansåg mina dåvarande affärspartners att risken var för hög. Anläggningen gick lika ofta med förlust som med vinst, allt hängde på hur nästa vinter kom att bli.

Den som istället håvade fram den symboliska kronan och tog över var Johan Larsson. Han ägde även Storstenshöjden vid den tiden. Johan sålde sedan året därpå bägge anläggningarna till Branäsgruppen.

I ett allt varmare klimat blev det svårare att driva skidanläggningen och 2020 var det definitivt över. Tolvmannabacken såldes återigen och skidåkningen lades ned till förmån för en renodlad satsning på MTB. Backen är saknad av alla skidåkare inom 20 mils radie plus ett gäng danskar.

3. 1000-metersliften

Vem saknar inte 1000-metersliften? En stollift på kalfjället i Åre. Byggd 1979 när Stenmarkshysterin var som störst.

Under vårvintern var 1000-metersliften platsen där allt hände. Geländesprung, Boardercross, skidtest, träning eller bara snögrop och häng.

Det här var den självklara platsen under vårens skidåkning. Lika självklar som vinkelliften och Hummeln var vintertid på den tiden.

Mitt starkaste minne var när liften var nybyggd och jag som 11-åring hamnade i samma stol som Ingemar.

Tunghäfta.

Stenis var inte heller pratsam. Så där satt vi två knäpptysta i solskenet på väg upp till toppen. Jag kan ångra än idag att jag inte tog mod till mig och satte igång att snacka. Liften renoverades 2009.

2011 föll vändhjulet ner under gång, totalhaveri. Det var rena turen att ingen förolyckades. 2017 gick vajern av och sedan dess saknar Åre och alla dess besökare 1000-metersliften.

Planer att ersätta den finns, men Skistar verkar inte ha bråttom. 1000-metersliften är saknad av alla men det är inte Sveriges mest saknade lift.

2. Blommensbergsbacken

1971 invigdes Stockholms brantaste backe i Gröndal. Liften som gick från sjön trehörningen upp till vattentornet på Nybohov var hiskeligt brant. Liften var 200 meter och fallhöjden 60 meter.

Rykten gör gällande att anläggningen invigdes med en uppvisningstävling av bland andra Gustavo Thöni, Jean-Claude Killy och Ingemar Stenmark. Oklart. Jag var inte där, eller så var jag det utan att minnas.

En mer stadsnära backe är svår att finna.

Länge stod liften kvar. Backen skymtar förbi när man åker Essingeleden. Stängdes då den ansågs för brant och svårpreparerad. Av någon outgrundlig anledning har jag aldrig tävlat där.

Tydligen är jag inte ensam om det. Jag slog en signal till Lars-Börje “Bulan” Eriksson för att höra vilken backe som är nedlagd han saknar mest? Han är uppfostrad i Sundbybergsbacken också den nedlagd. Efter lite dividerande så kom han fram till Blommensbergsbacken. Fast han hade inte heller åkt i den. Det är väl det som gör den så saknad. En riktig utmaning mitt i huvudstaden. Legendstatus på den.

1. Ullnabacken

Av alla nedlagda skidanläggningar i Sverige är Ullnabacken utan tvekan den mest saknade.

Redan på femtiotalet börjades det deponeras massor i Ullna precis som på många andra håll runt om Stockholm. Ullnatippen öppnade för skidåkning på 70-talet och blev snabbt populär. Anläggningen begåvades tidigt med snökanoner och pistmaskin. Backen som var Täby slalomklubb hemmabacke gjorde att klubben i slutet av 70-talet växte till Sveriges största alpina klubb. Ullnamassivet var platsen där otaliga skidungdomar träffades och tränade.

Det var så mycket folk i backen så det ibland gick fortare att ta skidorna på axeln och gå upp istället för att vänta i liftkön. På slutet av 80-talet begåvades backen med plastunderlag så att det skulle gå att åka året runt, men det var också början på slutet.

Hösten 1992 drog Täbys lokalpolitiker anförda av Moderaterna ner rullgardinen. Dom beslutade att dra in driftsbidraget på 750 000 kr med motiveringen att kommunen inte hade råd. Klubbens då 110 aktiva blev utan backe och fick vända sig till Väsjöbacken i grannkommunen Sollentuna. Sedan dess har skidintresserade i Täby drivit på för en omstart av backen.

Planerna har varit många.

Mest vidlyftiga av alla idéer stod Ulrich John för när han med sitt fastighetsbolag Frösundaviksparken 2007 planerade inomhusskidåkning på platsen. En investering på två miljarder. Då.

Ivrigt påhejad av Stefan Bessman som då var ordförande i Stockholms skidförbund.

Tyvärr för svensk utförsåkning så blev det inte verklighet av Ulrich planer. Hela luftslottet fick pyspunka och sprack till slut. Bolaget tog med sig ett antal andra anläggningar på vägen ner i fallet*. Många svikna politikerlöften har passerat Ullnamassivet under åren. På Facebookgruppen “Öppna Skidbacken i Ullna NU” kan man läsa om hur planerna på att återetablera utförsåkning på Ullnatippen fortskrider. Gruppen har i skrivande stund drygt 1400 medlemmar.

**Ulrich John drev med Frösundaviksparken AB under ett antal år projektet Sportstyle och tog kontrollen över ett antal skidanläggningar. Wäsa, Almåsa, Gesunda, Ekholmsnäs och Storlien. Idén att paketera anläggningarna i ett gemensamt liftkort och utgöra ett alternativ till Skistar var tyvärr före sin tid. Affärerna var tungt belånade och det drabbade driften av anläggningarna. Innan Ulrich Johns fastighetskoncern till slut gjorde storstilad konkurs så hade bolaget plockat ner liftarna i Wäsa, stängt och sålt av diverse lösöre i Almåsa, Ekholmsnäs och Gesunda. Dessutom så fick man lämna tillbaka Storlien till säljarna då man inte lyckats lösa reverserna.

Andra saknade anläggningar som inte fick plats på listan utan inbördes ordning.

• Svanstein/Pullinki ski
• Raketliftarna i Trillevallen
• Tåsjöberget
• Fiskartorpet
• Värmullsåsen
• Ofärnebacken
• Högdalstoppen
• Botkyrkabacken/Alby
• Hässelby
• Storstenshöjden
• Sundbybergsbacken
• Vinkelliften

Senaste årets comeback: Almåsa, Gesunda, Sunne och Vallåsen. Vilken anläggning saknar du mest? Kommentera gärna och berätta om dina minnen från fornstora dagar.

About the Author

Jonas Henning

Administrator

Visit Website View All Posts